I boken ”Människorna som berördes av M/S Estonia. 20 år efter förlisningen”, berättar enskilda personer i Estland om hur de genom
sin viljestyrka och genom ett mirakel överlevde katastrofen. Vi får även ta del av berättelser från dem som förlorade sina anhöriga eller
bästa vänner.
Det nns också en översikt över vad som pågick den ödesdigra natten ombord på färjan och vad som hände med den. Vi får en insyn
i hur räddningsarbetet hanterades, hur undersökningskommitténs medlemmar, polisutredare, psykologer och präster utförde sitt arbete
efter olyckan.
Förhoppningsvis ger boken ett stöd till alla som drabbats av en olycka eller stor sorg. Det är en bok om hopp och hur man lever vidare
efter en livskatastrof.
”Hoppet om att han kommer hem en dag eller en annan dag, har de nitivt hjälpt mig att leva... och under dessa tre år fanns ett litet hopp om
att han skulle nnas där när jag var på väg hem.”
– Sille Herma
”När de gick hem till ickan visade det sig att hon hade varit ensam hemma i era dagar. Hon hade inte vågat lämna telefonen, eftersom hon
var rädd för att om mamman skulle ringa från Estonia så skulle hon inte höra det.”
– Tiiu Meres
”Vi tog oss allt längre bort från bruset, men det kom hela tiden efter oss. Ett ögonblick erkände jag faktiskt för mig själv att jag kanske inte
skulle ta mig därifrån levande. Om det nu är dags att gå så är det så ...”
– Janno Aser
”Jag var rädd för att de skulle åka iväg och lämna mig kvar. Mitt tålamod tog slut. Jag hoppade i vattnet och började simma mot fartyget.”
– Marek Kaasik
”Att lyckas omforma sin världsbild med nytt hopp och framtidsdrömmar kan ta år eller ett helt liv. Det kräver mycket arbete med sig själv.”
– Sakarias Leppik
Präst i estniska apostoliska-ortodoxa kyrkan